måndag 23 april 2018

Ett år senare...


För ganska precis ett år sedan höll vi som bäst på att tömma lägenheten i Singapore för att, efter närmare åtta år, lämna "den lilla asiatiska ön" för ett återvändande till Sverige. Jag hade tillryggalagt sista etappen på mitt projekt att promenera runt landet, vi hade slängt och sålt av det vi inte ville ha med oss hem och väntade på flyttfirman för att packa ihop de ägodelar vi skulle ta med oss till Europa.


Hur gick det då? Har vi det bra och hur mycket saknar vi egentligen Singapore? (Om ni inte vill veta svaren, så gör det inte så mycket, ni kan ju enkelt sluta läsa här och så kan jag leva i tron att ni läste och var väldigt intresserade...)


Jag kan säga som så, att det har gått väldigt bra. Visst finns det mycket jag saknar, i alla fall om jag börjar tänka efter, men i det stora hela så känns det bra att vara tillbaka. Året som gått har gått väldigt fort, samtidigt som jag bilan kan fundera på om jag verkligen varit där borta så länge. Om jag verkligen har upplevt och gjort allt det där som jag har. Ibland känns det nästan som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Himla tur faktiskt att det finns bildbevis!


Jag har fått ett jobb som jag trivs bra med, så det är väl även det något som bidrar till att trivseln finns.

Sedan är det klart, att det känns alltid enklare med det mesta när ljuset kommer tillbaka, fåglarna kvittrar och uteserveringarna fylls till bredden med soltörstande vinterbleka svenskar som vänder näsan mot solen. Fast det går inte att helt låta bli att sakna känslan av att inte behöva ta med en (eller två!) tröja och vira in sig i en filt när solen försvinner, utan det räcker med en tunn klänning och glasen immar när den kalla drycken möter värmen.


Men i det stora hela, så kan jag inte säga att vi saknar Singapore, kanske är det så, att det är livet i Singapore som är mer saknat, men ändå...vi har det bra här och nu njuter vi av det vi har, så får vi väl se vad som kan hända i framtiden. Det är det ju liksom ingen som vet...


Om någon skulle råka fundera på hur det gick med de saker vi hade med oss från Singapore kan jag berätta att det mesta är uppackat och på plats, men det finns fortfarande alldeles för många saker som fortfarande står i kartonger i ett förråd. Någon gång kanske de också kan komma på plats, vem vet?

söndag 22 april 2018

Tre minuter

Författarduon Hellström och Roslund har i och med boken "Tre sekunder" skrivit bok nummer sju om  den lite trumpne kriminalkommissarien Evert Grens. Han är butter och tvär men har ändå något som gör att man lär sig tycka om honom. Och i "Tre sekunder" träder en något mjukare och mänskligare person fram, även om det hela startar med att han efter ett raseriutbrott blir placerad i häktet av den åklagare han hatar över allt annat.

Här återkommer Piet Hoffman som tidigare fanns med i boken "Tre sekunder". Han arbetar som infiltratör, är dödförklarad av svenska myndigheter och det finns enbart ett fåtal personer som vet om hans existens. Hoffman lever numer i Colombia tillsammans med fru och barn med uppdraget att agera infiltratör åt amerikanska polismyndigheter.

Då en amerikansk toppolitiker blir kidnappad av PRC-gerillan, vilka Hoffman infiltrerar, ställs hela hans tillvaro på sin spets. Han blir plötsligt misstänkt av såväl de han infiltrerar som de han infiltrerar åt och tillvaron blir en kamp på liv och död. Av olika anledningar blir det just kommissarien Evert Grens som får åka till Colombia och agera mellanhand och bistå Hoffman med uppgifter som ska hjälpa honom frita den kidnappade politikern.

Det här är, precis som deras tidigare böcker, en realistisk skildring av ett stort samhällsproblem. Nu är det narkotikan som står i fokus. Unga pojkar som agerar kurirer och mördar mot en liten betalning för att få pondus och klättra på stegen. Det är absolut en mycket bra bok, även om jag kan tycka att det är onödigt många detaljer ibland. Sedan kan man absolut ifrågasätta Piet Hoffmans förmåga att överleva det mest och det är en lite förutsägbar handling, ända fram till det något oförutsägbara slutet.

Det är en skrämmande bild av drogkartellernas makt som visas och det är lätt att dra paralleller till de gängkrig och skottlossningar som idag förekommer oroväckande frekvent i Sverige.

torsdag 5 april 2018

Säsongens sista vinterinlägg

Nu får det vara bra med snö och is. Visst är det ljuvligt när solens strålar börjar värma sådär på vårkanten och påskhelgen var fantastisk med sina soliga dagar och vi hade det underbart ute vid stugan där vi tillbringade några dagar, men nu vill bli vi av med allt det vita.


Det visade sig att isen inte var speciellt tunn, utan närmare bestämt väldigt tjock, så fter att med hjälp av en isborr ha konstaterat att isen var mellan 40 och 50 cm var det inte så himla svårt att ta beslutet att göra det någon en gång gjorde vida berömt, det vill säga att gå på isen.


Det blev en promenad över till öarna där vi kunde njuta av solen och vyerna från några uppvärmda klipphällar.


Nu hade vi ju ändå borrat upp några hål, så det var klart att fiskelyckan skulle testas också. Det var väl inga helhjärtade försök, utan mest för skojs skull, och det kan ha varit så att de små abborrarna förstod det, så de brydde sig inte nämnvärt. Att det där att fiska i ett litet hål i isen heter "att pimpla" vet väl de flesta, men nu har jag förstått att det går att pimpla även utan hål i isen minsann. I NE beskrivs pimpla på följande vis: 

”fiske där betet utgörs av en pirk. Det bedrivs främst från is men även från båt. Vanligen används ett 15-30 cm långt pimpelspö. Kroken kan vara agnad med t.ex. maggot, mask eller räka eller vara försedd med garn eller plast i olika färger.”

Alltså kan det heta pimpla även om man gör det på sommaren, bara man använder sig av rätt redskap. Om någon skulle fundera på vad "pirk" är så är det synonymt med blänke, bete för pimpelfiske eller agn av blnakmetall. Så nu vet ni det! Om det är kunskap att skryta med eller inte, det får ni avgöra helt själva.


I alla fall  så blev det några ljuvliga dagar, men nu får det gärna bli vår på riktigt. Samma tid för ett år sedan gick sjön upp helt och blev isfri, så nu väntar vi med spänning på när det kan bli i år. Med tanke på den mängd regn som nu har fallit några dagar, så finns det i alla fall hopp. Nu ska det åtminstone inte bli fler snöiga inlägg från mig den här säsongen...

måndag 2 april 2018

Björnstad

"Att bli förälder är som att alltid känna sig som en för liten filt. Hur man än försöker täcka alla är det alltid någon som fryser."

Med den meningen lyckas Fredrik Backman verkligen beskriva föräldraskapet på ett sådant där sätt som bara han kan, och i boken "Björnstad" finns många föräldrar som desperat försöker täcka alla.

Det är den första boken i en planerad serie om den lilla orten Björnstad där det mesta kretsar runt ortens stolthet, ishockeylaget. De flesta på orten är mer eller mindre inblandade i laget. Om man inte spelar själv, så har man barn som spelar, man sitter med i styrelsen eller är gift med sportchefen. Det viktiga är att alla ställer upp för laget till 100%. Gör man inte det kan det få konsekvenser för hela orten. Frågan är hur långt man kan gå i sin lojalitet, hur mycket kan man offra?

Visst är det mycket hockey, och det är mycket möjligt att det underlättar om man har någon slags referensram när det gäller sporten. För egen del kunde jag dra många paralleller från min uppväxt på en liten ort där idrotten, inte minst ishockeyn, spelade en stor roll inte minst när det gällde populariteten hos tonåriga ishockeykillar. Men här finns inte bara ishockey, här finns många karaktärer man lär sig älska och ett antal man kanske inte tycker lika mycket om.

Läsaren får tidigt i boken en hint om att något hemskt kommer att hända som kommer att vända upp och ner på tillvaron för många. Och det händer. Något som kommer att sätta många vänskapsband på prov. Något som kommer att få oss att fundera på hur långt man kan gå som förälder, och frågan är om det i det fallet spelar någon roll om barnet i fråga är offer eller förövare...

Jag är kanske lite part i målet då jag älskar Fredrik Backmans sätt att skriva. Jag tycker om hans språk och hans något speciella stil. Det här är en annorlunda bok, det är inte alls samma genomgående humoristiska ton som har funnits i flera av de tidigare böckerna, men den är bra och jag rekommenderar den varmt.

lördag 31 mars 2018

Glad Påsk!

Idag är det första lördagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen...så: Glad påsk på er allihop!


Nu är det bara att börja vänta på lövsprickningen...


Hoppas ni alla har en riktigt bra påskhelg!

torsdag 29 mars 2018

Dymmelonsdagen och kylan består...

Idag är det dymmelonsdagen och nu börjar den riktigt allvarliga tiden inför påsken. Från idag till lördag så var det enligt den gamla folktron viktigt att ta det lugnt. Speciellt försiktig skulle man vara då det gällde hjul av alla slag, för allt som snurrade eller svängde skulle göra så att frälsarens pina skulle bli värre än den redan var. Dessutom gäller det att se upp den här veckan, för det är nu som häxorna är speciellt farliga - bara så ni vet!

Bortsett från att det just nu är onödigt kallt så är det rätt bra, ljuset är på gång och solen börjar värma så snart är det vår! Lite kul är det när alla plötsligt upptäcker att solen värmer. Genast gäller det att hitta en bra vägg att stötta, gärna med en kaffemugg i högsta hugg! Nu är det ju så gott om snö också så att takdropp blir det, förmodligen så det räcker till och blir över.


Vädret inbjuder absolut till promenader och trots att jag gärna går med näsan i vädret, riktad mot solen sådana här dagar så kan jag inte undgå att titta lite på omgivningarna och det där med broar är lite grejen här i stan. Nu blev inte alla planerade broar färdiga, men man kan se att tanken fanns en gång. Bland annat kan man hitta fästen som har legat kvar sedan 1920-talet då man tänkte bygga en bro, men det "bidde ingen bro här, det bidde en annan bro istället".


Däremot så finns Sveriges längsta stenvalvsbro här, den mäter 168 meter och med sina 12 valv så är den lite av Karlstads stolthet.


En man vid namn Anders Jacobsson ledde brobygget som tog drygt 30 år och bron invigdes 1797. Enligt sägnen så var han inte säker på att bron skulle bära, så full av de tvivlen begick han självmord genom att kasta sig i älven... Nu var det inte riktigt så dramatiskt, utan bron bar och herr Andersson dog en fullt naturlig död i sitt hem i början av 1800-talet.


Här lyser i alla fall Lasse Sandbergs karlstadssol hela tiden och visst blir man lite glad när man ser den!?


söndag 18 mars 2018

Singaporedate och besök i feskekörka

Det här blev en helg på västsidan av vårt avlånga land, närmare bestämt i Göteborg. Fredagen tillbringade jag hos en vän från Singapore som just nu är hemma i Billdal på besök. Att få lite vårkänslor i det fantastiska vädret vid havet var inte fel alls. Lite kontraster blev det med tanke på all snö vi hade kring oss förra helgen.


Nu får jag väl erkänna att det var inte riktigt så varmt och skönt som det ser ut, närmare bestämt var det väldigt kallt! Men det spelade ingen större roll, solen sken, vattnet glittrade och det kändes i alla fall lite som om våren är på väg.

En uppfriskande promenad utmed havet blev det innan kvällens begivenheter då vi var flera kamrater från Singaporetiden som träffades och åt god mat. Kvällen bjöd på många glada skratt innan vi skildes åt.


På lördag blev det en tur in till Göteborg innan det var dags att återvända till Karlstad, och var ska man äta lunch om man är på besök i Göteborg, om inte i Feskekörka? Eftersom vi inte hade något bra svar på den frågan, så blev det just där lunchen intogs.


Feskekörka invigdes 1874 och där hölls fiskauktioner fram till 1910 och numer finns här Göteborgs främsta plats för försäljning av fisk och skaldjur. Förutom att man kan inhandla fisk och skaldjur så finns det även restauranger och möjligheter till catering, festarrangemang och vinprovning. För de som tycker om ostron (jag vet att det finns sådana personer!) kan man äta på restaurang Gabriel, där man kan få ostronen öppnade av den svenske mästaren i ostronöppning, Johan Malm. Jag erkänner att jag inte visste att det fanns svenska mästerskap i just den tävlingen, men varför inte liksom...

Nu är ju jag som bekant ingen storfantast av just ostron, men det fanns ju lite annat att välja på. Nu blev det en hederlig Toast Skagen, för om man någonstans skulle kunna få en sådan serverad som den ska vara, så borde det ju vara just här, och det var det, jag lovar! Nu är frågan om det inte är bäst att inte beställa en sådan någon annanstans, utan bara inse att nu har jag ätit den precis som den ska vara och låta det var bra med det.


Som sagt, det blev några härliga dagar, och den isande vinden till trots så lyste vårsolen över Göteborg.