onsdag 31 oktober 2012

Gardens by the bay

Så har det ploppat upp ytterligare ett tillskott till det Gröna Singapore, som en del i planen att  utveckla Singapore från "the Green City" till "a city in a garden".


I det här fallet handlar det omytterligare en typ av botanisk trädgård. Den täcker en yta av 101 hektar vid vattnet bakom Marina Bay Sands.Här finns tre olika trädgårdar, två jätteväxthus och ca 250 000 olika typer av växter.


Troligen är det väl ändå "superträden" som kommer att bli landmärket för den här parken! Träden mäter 25-50 meter och är består av betongstammar vägandes hundratals ton, samt någon slags stålrörskonstruktion till grenar och trädkrona.


Mellan de här träden finns en canopywalk, som är en hängbro 22 meter upp i luften. Att det är en hängbro, går liksom inte att ta miste på, eftersom den faktiskt gungar när folk går på den, lite småläskigt, men fantastiskt vacker utsikt mot Marina bay och över resten av parken. Det kan vara ett rätt smart sätt att få en liten överblick över parken, vad som finns, och var det finns.



För att ta sig upp får man åka en hiss upp i trädstammen, och det är svårt att missa den, eftersom det står en guide och pekar in i hissen och talar om att det är den vägen...frågan är vart hon hade trott att vi skulle ta vägen annars, då vi stirrade rakt in i hissen när den kom...

Naturligtvis finns det, i vanlig singaporiansk anda, en skylt som upplyser om vad man inte får göra på bron, för det är ju lite så här, att det som inte uttalat är förbjudet, det är tillåtet! Visserligen stod det ingenstans att man inte får campa här, så det kanske kan vara värt att prova...


Här finns även en trollsländesjö där man kan läsa allt man behöver veta om trollsländans liv och leverna och framför allt, så blir man upplyst om att man lugnt kan stå kvar och studera dessa flygande varelser, eftersom de inte attakerar människor! Så många trollsländor såg vi inte till, med istället lyckades vi hitta en annan flygande varelse av lite större natur.



Vid ditfärden upplyste taxichauffören oss om hur dumma vi var som åkte dit på dagen, då är det ju bara fruktansvärt varmt och svettigt, och lite rätt kan han nog ha haft i det. Nu var vi bara där för att "kolla av" lite och var inte där länge alls, så det kommer att bli fler gånger, så mer info och bilder kommer säkert att dyka upp, dels ifrån jätteväxthusen, och naturligtvis kommer det att bli kvällsbilder med alla ljus som tänds i superträden efter mörkrets inbrott.




måndag 29 oktober 2012

Neil Humphreys Singapore

Return to a Sexy Island är den fjärde boken om Singapore, skriven av den engelske författaren Neil Humphreys. Han tillbringade åren 1996 - 2007 i Singapore, innan han flyttade till Australien några år och har nu återvänt till Singapore.

Just den här boken handlar om återseendet med landet som han lämnade för Australien. Vilka förändringar som skett, och hur han åker omkring för att hitta platser som inte fanns när han lämnade Singapore. (Eftersom det "poppar upp" saker här hela tiden, så är det inte så svårt att hitta nya platser efter bara några år).

I samtliga av sina böcker beskriver han möten med Singapore och dess invånare med en slags varm ironi som gör att man förstår att han älskar det mesta som har med landet att göra, samtidigt som man ler igenkännande åt hans frustration över problem som uppstår, kanske just på grund av att det handlar om Singapore...

Jag har haft enormt stor glädje av böckerna, dels därför att jag uppskattar hans sätt att skriva på, och dels därför att jag har använt dem och "gått i hans spår". Neil har hjälpt mig att hitta saker jag kanske inte skulle ha upptäckt annars, vilket jag tackar så mycket för.

Det är böcker jag inte skulle uppskatta alls på samma sätt om jag inte befann mig i Singapore, nu kan jag nicka igenkännande och le åt det som händer eftersom jag har egna liknade upplevelser. Den första boken läste jag kort efter att vi flyttat hit och jag tyckte verkligen om den då, men jag uppskattar dem även mer nu, efter ytterligare några år i landet.

Detta innebär att det är böcker som jag absolut rekommenderar till er som bor i, eller har andra försänkningar i Singapore, och som uppskattar böcker skrivna med varm ironisk och satirisk underton. För egen del kan jag bara tacka författaren för många trevliga lässtunder och många nya upptäckter!


söndag 28 oktober 2012

Speak English, lah?

Engelska är ju som bekant ett av fyra officiella språk i Singapore (de övriga tre är kinesiska, malajiska och tamil) och eftersom engelska även är officiellt affärsspråk så borde det språkmässigt vara ett väldigt lätt land att bo i. Detta är dock en sanning med modifikation, så enkelt är det inte...

I ett av mina tidiga inlägg skrev jag om singlish, som man kallar språket som faktsikt pratas av de flesta här och det påminner visserligen om engelska, men så mycket mer, nja...

Efter alla fruktlösa försök att försöka förklara vägen för taxichaufförer genom att uttrycka sig med meningar som "if you keep left in the roundabout and take the next road to the right you will..." och mötas av en min som ser ut som om jag påminner om något som ramlat ner från mars, är det bara att krypa till korset och ändra meningen till "next left!" och då få en leende taxichaufför i framsätet som nickar instämmande och säger "Ah, next left, lah!"

Jag har även gett upp alla "onödiga" ord vid frågor av olika slag, numer har jag fallit in i det staccatoliknande uttryckssättet; "Have any more?" "Not have"! En konversation som ungefär betyder att varan som efterfrågades, inte fanns...

Om min engelska utvecklats under de tre år vi bott i detta engelsktalande land? Not have, lah!!




fredag 26 oktober 2012

Hari Raja Haji - igen!

Så var det dags igen att fira "den där Hari Raja"! Jag tycker inte det är någon stund sedan det gjordes, men bevisligen är det ett år sedan. Visst, Hari Raja Pausa firades för bara några månader sedan, men Hari Raja Haji, det firar vi idag!

Firar och firar, förresten, vi firar väl inte på något mer sätt än att vi är lediga, men det är ju inte illa det. Fast om jag nu ska hitta någon nackdel med att ha infört tvådagarsvecka, som jag gjort, så är det väl att det inte blir samma känsla med "långhelg"...

Pausa firar muslimerna som avslut av ramadan, och Haji firas för att markera slutet av pilgrimsfärden till Mekka. Det var ju även ett år sedan jag fick lära mig den hårda vägen att det inte är någon bra idé att ge sig ut och resa samtidigt som muslimerna styr till Mekka...om någon skulle var aintresserad av att veta hur det gick till, och som inte redan läst om det, så finns den här, berättelsen om min resa till flygplatsen i Krabi för lite drygt ett år sedan.

Idag tänkte jag gör det lite allmänt enkelt för mig (bara för att jag kan!) och skicka iväg intresserade med ännu en länk, här kan nämligen den som vill läsa förra årets inlägg om hur och varför vi firar Hari Raja Haji. Några bilder från detta firande har jag inte i min samling, men blommor kan man ju alltid fira med...


torsdag 25 oktober 2012

Det gröna Singapore

Ibland känns det som om det är rätt bra att vara uppväxt med "Hej Matematik". Ni vet, den där matteboken som användes i en hel del skolor på det glada 70-talet. När man inte behövde vara så precis, utan det räckte med att veta ungefär vad det blev...

När jag nu sitter här och försöker få ihop det här med singapores landsyta och vad som ryms på den, funderar jag lite på om inte stadsplanerarna här har haft samma mattebok! Jag får det liksom inte att gå ihop. Singapore, med sin yta på dryga 700 kvadratkilometer och sina dryga 5 miljoner invånare, rymmer ju en hel del annat också, i form av gröna områden.


Säga vad man vill om Singapore, men grönt är det! Här finns ca 300 parker av varierande storlek som tillsammans upptar ungefär 1700 hektar av ytan. Då är inte de fyra naturreservaten med, som i sin tur spänner över en yta av drygt 3000 hektar.

Som jag sa, så är jag uppväxt med "Hej Matematik" och om det går ihop siffermässigt eller ej, eller hur mycket yta det finns kvar att bo på, det vet jag inte, och jag har ingen som helst ambition att ta reda på det heller. Jag har läst mig till siffrorna på olika sidor om Singapore och om det står på nätet så är det väl sant, eller!?


Hur som helst, jag är rätt övertygad om att det stämmer rätt bra överens med sanningen, för mycket gröna ytor finns det, och det är nog något av det bästa med den här staden, det finns alltid möjlighet att "fly" till en grön oas mitt i stan!

måndag 22 oktober 2012

Bak Kut Teh

Något av det roligaste med att vara med och skriva i SWEA Magazine, är alla spännande uppgifter som det kan föra med sig. Till exempel som nu, när jag fått i uppdrag att skriva om "10 små singaporianska rätter". De flesta av "måste-smaka-rätterna" har jag hunnit testa, men här upptäckte jag en rätt som gått mig helt obemärkt förbi.


Det handlar om en rätt med anor bakåt till 1800-talet, och som heter Bak kut teh, vilket i direktöversättning blir ungefär "köttbenste", och det är väl ganska exakt vad det är.

Sagt och gjort, ut på spaning efter denna mer eller mindre spännande rätt, och visst gick den att finna. Jag lyckades hitta en restaurang där de flesta typiska kinesiska rätter serverades för en billig penning på Foodstreet i Chinatown, där jag kunde inta mitt livs första "revbenste".

Det är minst sagt välkokta revben, som serveras i en slags buljong, kryddad med vitlök, nejlika, kanel och coriander. I soppan kan man också hitta svamp och tofu.


Det smakar väl ungefär som det låter, ingen direkt smaksensation, men absolut helt ok. Sedan är det väl inte helt enkelt att äta revben med pinnar, men skam vore det väl om man inte skulle äta det på "riktigt vis" om man nu ändå ska äta det...

fredag 19 oktober 2012

Beware of suspicious-looking persons!

Att åka tunnelbana innebär alltid en massa olika uppmaningar oavsett var i värden man befinner sig (i alla fall i de delar där jag har transporterat mig med hjälp av detta fordon), och jag vågar nog drista mig till att påstå, att "Mind the gap" är det mest kända och oftast använda uttrycket.

Singapore är inget undantag, även här uppmanas vi att se upp för glappet, även om det är ett litet tillägg, bara för säkerhetsskull så är det lite preciserat till "mind the platform gap, bara så att vi ska vara säkra på vilket gap vi ska se upp för.

I landet där inget lämnas åt slumpen, finns det naturligtvis fortlöpande information, strömmande ut ut högtalarna i tunnelbanevagnarna, om det mesta hela tiden. Det finns till och med ett helt wikipedia-uppslag med alla announcements som görs om någon skulle få för sig att studera dem närmare!

Ett av de mer spännande utropen som görs, är dock:
 If you see any suspicious-looking person or article, please inform our staff or press the emergency communication button locatet at the side of the train doors 
Jaha, då återstår bara funderingen, hur ser en "suspicious-looking person" ut? Jag kan ju inte låta bli att fundera på när det är ok att trycka på knappen och hävda att jag har sett en sådan person. Lite spännnande skulle det ju vara att prova...eller kanske inte...

Jamen, tror man på fullt allvar att en person som får för sig att släppa en bomb i tunnelbanan låter skägg och hår växa, tar med sig en prickig ryggsäck innehållande sladdar som sticker ut och klär sig i orange och gröna kläder och verkligen ser till att synas??? Och framför allt att denne suspicious-looking one inte använder sin iPhone under tågresan...

Lite kul skulle det vara att veta om det någonsin har hänt att någon tryckt på knappen...






torsdag 18 oktober 2012

GATS - Good@Swedish

Nu ni, nu kan jag titulera mig chef och företagsledare...eller nåt...

För om man, som jag, har haft arbeten där inte så många kommer på idén att befordra en, så får man göra något åt det själv. Ingen har någonsin fått den briljanta idén att erbjuda mig en chefspost, så min enda chans att få bli chef, låg liksom i att starta något eget, så det har jag gjort, och nu är jag alltså chef!

Skämt åsido, om jag ska vara ärlig (det händer ibland, faktiskt!), så har jag aldrig haft någon större längtan efter att bli chef, men att få bestämma över sig själv kan ju aldrig vara fel, så nu ska det provas på!

Jag har nu startat ett eget litet företag här i Singapore, GATS, där jag ska bedriva undervisning i svenska. Jo, det är ju så, att hur många gånger jag än försöker byta inriktning på min sysselsättning, hamnar jag i alla fall på något vis i undervisningens klor, så det är väl där jag ska vara...

Hur underligt det än må låta, så finns det  nämligen ett behov bland invånare i Singapore att lära sig svenska och då är det ju en himla tur att någon vill lära dem det!

Jag har nu haft mina första grupper - jättekul och jag förstår nu att även jag kommer att lära mig massor av mina elever med mycket skiftande bakgrunder!

Nu behöver ni inte på något sätt vara oroliga över att jag ska ta ut mig efter att ha vant mig vid att leva ett "Hollywoodfruliv", nej då, det ska ju vara någon vits med att vara chef också, så jag har bestämt att jag ska liksom göra om veckan lite, så jag ska arbeta två dagar och vara ledig fem...och det känns rätt ok, tycker jag!




onsdag 17 oktober 2012

Så var det dags för ett nytt farväl...

En av våra kompisar här i Singapore sa en gång att det värsta med att leva expatliv på det här viset är alla avsked  man måste gå igenom och visst är det så...

Man skaffar sig många nya vänner, varav de flesta befinner sig utomlands under en begränsad tid, vilket betyder att man hamnar på helt olika platser efter att man lämnar sitt "expatland". Fast å andra sidan, så betyder det ju också att man kommer att ha en massa nya vänner i olika delar av såväl Sverige, som övriga världen, så det finns ju något väldigt positivt med det också.

Nu har ytterligare två av våra nyvunna vänner lämnat oss för vidare öden och äventyr, och vad kan vara bättre att fira av någon ifrån Singapore med, än en typisk singaporiansk rätt som Fish head curry! Jag lovar att den är godare än den ser ut! Jag har dock fortfarande inte vågat mig på ögat, trots att det ska vara den stora delikatessen, men jag har i alla fall kommit så långt så jag har bitit i det - och för den intresserade kan jag meddela att det inte är mjukt, utan har en mer ägguleliknande konsistens, men mer än så tänker jag inte ta reda på i ämnet...



Hur som helst, så hoppas jag att Camilla och David med bloggen Res med Lundbergs kommer att få en underbar resa hemåt mot Sverige via Australien, Nya Zeeland, Hawaii och USA och att vi ses igen någonstans någon gång...

måndag 15 oktober 2012

"Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort..."

Det blev lite ändrade planer, det blev ytterligare ett Gili-inlägg i alla fall och det på grund av ett meddelande ifrån dottern.

Det visade sig nämligen att det inte var färdigt i och med murbygget, nej då, på lördagen blev Awans bar plötsligt försedd med en lapp, ditsatt av polisen!


Huruvida fler platser begåvats med lapp eller inte, det vet jag inte, men jag skulle gissa på att så kan vara fallet. Hotet som medföljde lappen, var att på onsdag kommer de och river baren! Så vill det sig illa, så sjunger flera av de mysiga små strandbarerna på sista versen, vad som ska byggas istället är jag inte säker på att jag vill veta...


Frågan är om även alla nybyggda trappor ska rivas. Trappor som satts byggts upp invid muren för att man ska kunna ta sig ut ifrån sina hus...och om husen på andra sidan muren ska gå samma öde till mötes...


Jag måste säga att jag håller tummarna stenhårt för att det bara är tomma hot, men frågan är om det är det...


söndag 14 oktober 2012

"Welcome to my paradise..."

...så lyder titeln på den "typiska gililåten". En reaggelåt spelad av, det inte alltför välkända bandet i vår del av världen,  Steven Coconut Treez. Men jag lovar, att har man en gång hört den i den miljön, så sitter den och kommer för alltid att bli förknippad med sol, hav, sand och allt annat som hör till...



Jag ska avsluta giliserien med ytterligare lite kontraster och bilder, och börja med något så talande(?) som en mur! Utmed vägen byggdes nämligen plötsligt en mur. En mur utan öppningar som skar av bungalows från deras restauranger, stängde in tvätterier och affärer och plötsligt började folk bygga trappor av mursten för att kunna ta sig hem.






Det visade sig vara någon slags "styrkedemonstration" från regeringen. Här finns en öhalva där det tvistas om ägandet och vad gör man då, jo, då bygger man helt enkelt en mur! Vi pratade med några, och det verkade som om förvåningen inte var så stor, utan man hoppades på att det var något övergående, och jag måste säga att det hoppas verkligen jag med! Helt vansinnigt!


Gili är till största delen muslimskt, vilket innebär att det finns en stor moské med tillhörande böneutropare. De högtalarna var det sannerligen inte något fel på! För övrigt en ganska mystisk blandning, när den taktfasta gungande reaggemusiken blandas med de inte fullt så gungande böneutropen samtidigt som någon bar i närheten kan spela någon helt annan musik.


Ja, kontraster är det som sagt ingen brist på, det där med att hitta en bankomat mitt ute i ödemarken känns också lite spookey, men varför inte, liksom...


Hur som helst så hoppas jag verkligen att Awan, Eddie och alla de andra som bor och arbetar på Gili Trawangan får behålla sin ö hyfsat intakt så att de kan fortsätta driva sina små barer och butiker och att muren rivs för allas trevnad. För visst är det härligt med ett ställe där alla kan vara sig själva och inte försöka leva upp till något de inte är!



Så jag säger som Steven Coconut Treez: Welcome to my paradise




lördag 13 oktober 2012

Äventyr under vattenytan!

Att ta kort under vattnet kan väl inte vara svårt, eller? Det finns ju så många fina foton på färgglada fiskar, så det borde väl inte vara någon konst!? Verkligheten visade sig vara något helt annat...


Det är ju svårt att undgå att bli badsugen vid en strand som denna. Inte bara badsugen, utan också sugen på att ta reda på vad som rör sig under ytan. Nu var ju planen egentligen att ta en fridykningskurs, men det blev liksom inte av, det kändes inte som att tiden räckte till, trots att vi inte gjorde många knop under våra sju dagar på denna underbara ö, men snorklade gjorde jag!


Ett vattenhus till kameran begåvades jag med också, och sen var det ju bara att gå ner och ta kort... När jag väl kommit över känslan av allmän bisarrhet att ta med kameran under vattnet, var det bara att fota på, men jag får väl erkänna att så många färgglada fiskar fastnade inte, de simmade liksom ur bild hela tiden!



Många bilder på botten blev det...


Inte var det så lätt att ta sig ner till botten heller! Om det beror på att vikterna är felfördelade på kroppen, att vattnet är för salt, eller helt enkelt fel teknik, det kan man ju fundera över om man vill, men efter ett antal desperata försök gick det faktiskt!




Sedan kom den också - den efterlängtade sköldpaddan! Vilket underbart djur! Den bara ägnade oss en mycket uttråkad blick innan den dök ner igen och med en enorm värdighet seglade tillbaka mot botten och maten, efter att ha kommit upp till ytan och stuckit upp huvudet som ett periskop över vattnet. I det här läget vågade jag inte riskera att den, på sant fiskmanér, skulle simma ut ur bild, så kameran överläts till dottern så kunde jag koncentrera mig på sköldpaddefenomenet.





På Gili Trawangan finns för övrigt ett Turtle conservation centre. Hit kan lokalbefolkningen sälja sköldpaddeägg som de hittar på stranden istället för att göra det till affärer och restauranger. Här föds sköldpaddorna upp i vattentankar, för att vid lagom storlek släppas ut i havet.





Sedan finns det ju mindre trevliga varelser under vattnet också, till exempel hajar och triggerfish. En triggerfish är en fisk som alla dykare, och troligen de flesta snorklare, vet vad det är. Det är en fisk som vaktar sina ägg via ett konformat revir uppåt mot ytan. Men enligt uppgift är det bara att simma ut ur konen...om det fungerar, nja, jag vet inte... Jag kan ju säga som så, att det spelas ingen hajen-musik som varning i alla fall, det fick jag erfara den hårda vägen! Den nya bekantskapen slutade med två tandavtryck som efter ett kaninbett...men det är väl smällar man får ta...Sedan att den säkert var lika stor och farlig och läskig som en vithaj, det är en annan historia...

fredag 12 oktober 2012

Gili Trawangan-kontrasternas ö



Att semestra på Gili är verkligen att spendera en vecka i en värld långt från en vanlig vardag fylld av stress, fart och fläng. Efter att ha tillbringat en vecka på plats, så förstår jag dottern och pojkvän som tillfälligt (?) bosatt sig på Gili Trawangan och arbetar på en av de tre små öarna utanför Lomboks kust.


Namnet "Giliöarna" eller "Gili islands" blir egentligen lite fel, eftersom ordet "Gili" betyder "liten ö" på det lokala språket och "Gili tiga" står för "tre små öar", Gili Trawangan, Gili Meno och Gili Air, varav just Trawangan är den största. Det är väl synd att påstå att den största av de tre öarna är speciellt stor med sina 700 bofasta invånare på en yta av 3x2 km.


Gili Trawangan är verkligen kontrasternas ö. Här kan man hålla igång hela natten om man vill det i den änden av ön där det är hålligång och fart. Tillhör man den skaran som söker lugnet, är det bara att söka sig till den andra änden där det är oerhört lugnt och stillsamt. Gott om barer med reggaemusik, endera via ett liveband, eller via musik ur högtalare, är det och hela atmosfären andas lite reggae.



Det finns allt ifrån hotell med spa och vackra trädgårdar till homestays inbäddade i själva byn, det är bara att hitta det som passar bäst. Själva hade vi inte förbokat, utan hittade ett helt ok ställe i den lugnare delen, nära havet. För en bungalow här med fläkt, toa och dusch (ej varmvatten) och frukost betalade jag ca 200 sek/natt.


På ön finns inga hundar, men desto fler katter! Det kan underlätta om man tycker det känns ok att ha en katt som väntar på att få smaka resterna av maten, eller dela strandhandduken. De få försäljare som vandrar längs stranden är trevliga och inte alls påflugna. Skulle man bli glassugen så patrullerar även "glassbilen" stranden med jämna mellanrum.



Mat finns även det att finna i olika varianter och prisklasser. Med våra svenska ögon mätt, är ju även de dyrare ställena väldigt billiga! Men det är ju som det brukar, den godaste maten finns oftast att finna på de ställen där man minst anar det, det gäller ju bara att hitta dem och att våga. Nu hade vi ju bra guider med oss i fråga om att hitta, så det var ju inga större problem att hitta de "rätta ställena". Den färska helgrillade fisken som säljs i stånd på nattmarknaden, är absolut att rekommendera.



På ön finns ingen biltrafik, utan trafiken består av hästar med vagn. Såväl för transport av människor som för transport av matvaror och byggmaterial. Under rusningstrafiken, när båtarna lägger till, är det verkligen full fart på vägen som går längs stranden och det gäller att hålla sig ur vägen!


Att hyra cyklar är att rekommendera. Det är varmt att ta sig fram till fots, plus att det är enklare att förflytta sig till den strandremsa man vill vara vid.




En cykeltur runt ön tar inte lång tid, och det är fantastiskt vackert. Att sitta och titta på solnedgången med Bali i bakgrunden är inte heller helt fel. Och naturligtvis resulterar en sådan kväll i ett foto som mest påminner om en sådan där 70-talsaffisch som hängde på vävtapeten i flickrummet och matchade heltäckningsmattan...



Besökarna på Trawangan består till största delen av backpackers som kommer i första hand för dykning och snorkling. Men hit åker man även för yoga och lugnet. Vanliga dykfirmor hittar man i långa rader, men här finns även en där man kan lära sig fridykning,  Eftersom det är stället där dottern och pojkvännen försörjer sig, så  var ju faktiskt tanken att svärmorsämnet (undertecknad) skulle ta en fridykarkurs med mågen, men nu blev det inte så, utan det blev bara snorkling, men nästa gång...fast å andra sidan kan man kanske nöja sig med yoga...


Det är fantastiskt fint snorkelvatten nära stränderna, men eftersom botten är full av lösa koraller kan det vara bra att ha något på fötterna, eller så får man köra varianten med att lägga sig på mage så fort vattnet går över halva smalbenet och dra sig ut.

Mycket snorkling blev det, och fotografering under vattnet, men dom äventyren kommer i fler inlägg från kontrasternas ö...